Liten kille blir stor och fyller 1 år!

Hipp, hipp HURRA för lilla Pyssel som idag firar sin första födelsedag.

Idag är det ett år sedan fick jag samtalet från uppfödaren, Pia, om att han var född. Vilken lycka! I en kull på tre valpar var det en hane och han skulle bli min om allt gick som det skulle. Det gjorde det! 😍

Det händer mycket under första året. Från liten knodd, ett dygn gammal, till stilig yngling (bilden tagen för ett par veckor sedan). ☺️

Kelpersistence Xtreme Pyssel, aka Pysslingen , 1 dag vs. (nästan) 1 år. 😍

Han har utvecklats till en ljuvlig, trygg liten individ med betoning på liten. Han är några centimeter lägre än Maro och några kilo lättare. Exakt hur många vet jag inte för han är inte nyvägd men det tar vi på fredag i samband med ettårsvaccinationen.

Jag ska försöka göra en någorlunda kort (och ostrukturerad) sammanfattning av vad det blivit av honom så här långt.

Han är en underbar liten knähund som älskar närhet, gos, kli och kramar. Han är oftast väldigt ”mjuk” när han umgås. Om han ligger på golvet och man närmar sig vänder han omedelbart upp magen och vill bli kliad. 😍 Maro är ju rätt brutal även om han vill väl så det mjuka uppskattas mycket och alltså inte enbart den extra mjuka utsidan.

Han är pigg, glad och positiv till det mesta. Ögonen lyser på honom och han bara studsar när det är träningsdags. 🥰

Han är galet social och vill hångla med allt och alla, vilket kan bli lite för bra ibland. Han har givit ordet ”extrovert” ett ansikte. 🤣

Pälsen har utvecklats bortom alla gränser i rasstandarden men det bryr vi oss inte om. Han är fantastiskt söt och speciell med sina tofsar vid öronen och den magiska svansen. 🥰

Han har alla förutsättningar att bli en fantastisk spårhund och sedan jag bytte sele till en med fäste för linan under magen har tempot gått ner till något mer hanterbart vilket gjort allt så mycket trevligare, för oss båda. Han skenar inte längre över vinklar lika ofta och jag riskerar oftast inte att slå ihjäl mig pga hysteriskt drag i linan men bra fart är det ändå.

Han älskar att leka! Det roligaste är jaktlekar/leksaker i snöre men han tar i mer och mer när vi kampar också. Helst ska det vara leksaker som är mjuka, luddiga och gratis (åtminstone för honom 😂) och han siktar faktiskt på, och biter i, leksakerna och inte i snöret/mina händer som en annan kelpie jag känner. Att komma in med föremål är dock inte så noga så jag tycker också att snören är en bra grej. 🙈

Han tycker fortfarande att apportbockar är djävulens påfund (oklart varför) men det går framåt med andra träföremål så jag känner visst hopp. I spåret stannar han numera vid apporterna istället för att ta en omväg så det går framåt.

Ibland är det väldigt luddigt även mellan de söta, luddiga öronen. Det hör väl delvis till åldern men han är extremt utåtriktad och missar inget som händer i omgivningen vilket, såklart, går ut över koncentrationen. En granne som går på vägen, en annan hund på appellplan som springer, en fågel 200 meter upp i luften eller… Inget undgår honom så där har vi rätt mycket att jobba på. Å andra sidan har vi ju tränat väldigt mycket på tu man tass, inomhus, under vintern så det blir förhoppningsvis bättre nu när vi går mot en trevligare årstid där vi kan träna i stökigare miljöer lite oftare. Impulskontrollen är inte heller av världsklass och ibland går benen fortare än hjärnan. 🤣🙈

När vi tränar (i ostörd miljö) är han en liten tänkare. När man shejpar knastrar det mellan öronen och när han väl förstått så vill han göra det, vad det nu är, hela tiden. 😍 Under träning är godis bästa belöningen om han får välja men lek funkar också fint. Lärdomar verkar dock fastna bättre om jag använder godis.

Han är som en liten kamin och vill helst ligga hårt och svalt. Innan han lägger sig gräver han gärna en grop, eller åtminstone försöker, i parketten eller i klinkergolvet (med golvvärme! 🥵) innan han kommer till ro. 🙈 Han har inte väckt mig en enda morgon! När han märker att jag är vaken kryper han gärna tätt intill och myser en stund. Hans bror har ju alltid kört med en kombination av HLR och magpumpning när han fått tillfälle. Nu har han själv valt att sova på nedervåningen så jag och Pyssel kan mysa i lugn och ro.

Valptiden har gått förvånansvärt smärtfritt när det gäller hus och inredning. Han har modifierat en dörrkarm och en golvlist och tagit vid där Maro slutade på en hylla i köket. Intresset för toalettpapper har avtagit rejält sedan någon månad tillbaka och våra skor har han inte brytt sig om alls, förutom våra fejk-foppatofflor. De är dock tåliga och inga skador har uppstått. 🤣

Den lilla huliganen älskar snö (i motsats till matte)! När vi hade snöhögar på tomten lajvade han mullvad så fort han kom åt. Nu letar han desperat efter lite rester av snö i dikena när vi är ute och går och ibland finner han. 🤣 Det är ju fortfarande bara februari så det är väl inte omöjligt att han hinner uppleva det igen innan sommaren även om matte hoppas att vi slipper. 🙈

För några veckor sedan plitade han förresten ihop en önskelista och jag tror nog att han är rätt nöjd även om allt inte levereras exakt idag. Vi får se om han fått lite bättre ordning på stavningen och handstilen till nästa år. 😅

Det välfyllda presentbordet har vi redan testat delar av. Spårlinan invigde vi i förmiddags och på eftermiddagen blev det leksakstestning. Fleeceflätan med kaninskinn och expander fick ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️, bitstocken ⭐️⭐️⭐️ (förvånande nog, jag trodde inte han skulle vara imponerad) och den gröna dutten fick ⭐️⭐️. De ätbara presenterna får vi nog portionera ut efter hand men lite tårta (eller torta?) blev det i alla fall. 😂 ”Leka med Gullan” får han ha innestående ett tag. 🤣

Jag skulle kunna skriva mycket, mycket mer men försöker bromsa här och konstatera att han är en mycket älskvärd liten hund som är väldigt rolig att jobba med. Jag ser fram emot det kommande året, och alla därefter. 🥰 Det som står i planeringen just nu är ettårsvaccination på fredag, röntgen av höfter och armbågar i april, MH i maj och två läger i sommar (ett kort och ett långt).

Avslutningsvis ett litet bildkollage med blandad kompott från i år. Finkameran har tyvärr legat i träda över vintern men bara vädret blir lite roligare (=grönare och soligare) ska den få komma fram igen men här är det bara mobilbilder.

Årskrönika 2023

Jag ska försöka göra detta kort och effektivt, för en gångs skull. Vi får se om jag lyckas. Skriver det mest för min egen skull för att ha dokumentation när jag och husse börjar diskutera vilket år vi gjorde ditten och datten. Det är rätt många gånger bloggen har rätat ut sådana frågetecken. 🤣

Året började med en spännande väntan på om Tesla, tiken jag ”bokat” valp efter, var dräktig. Parningen skedde mellan jul och nyår för ett år sedan. Hon var dräktig och 28/2 föddes Pyssel och hans två systrar. Sen har väl det mesta av året handlat om pyssel med Pyssel. 😍

Vi hämtade honom 25/4 och resten av hans tid här är hyfsat väldokumenterad i tidigare inlägg här i bloggen. Han är en liten (bokstavligen) go filur med en räv bakom varje luddigt öra och jag ser fram emot vad framtiden ska bjuda på. Han är väldigt olik Maro på många sätt, på gott och ont, men mest gott faktiskt. En älskvärd liten varelse oavsett och just nu är vi inne i en riktigt rolig träningsperiod. Han ska väl igenom ett antal ”faser” till innan jag vet vad jag egentligen har i snöret men vi tar det som det kommer. 😁

28/12 fyllde han 10 månader och är nu alltså tävlingsmyndig (i lydnad och rally) men den möjligheten kommer vi inte utnyttja på länge. Han är fortfarande väldigt valpig och behöver mogna mycket mer innan det är tävlingsdags.

Maro tassar på mot 10-årsdagen. Vi tränar trix (typ freestyle) och specialsök på hobbynivå och något spår då och då. Vi går regelbundet hos hans fysioterapeut för att försöka ”mota Olle i grind” när det gäller hans fysik. Det lyckas inte alltid så året har även innehållit några besök hos kiropraktor. Han bryr sig inte om sin seniorstatus utan rör sig fortfarande på ett alldeles galet sätt, både ute och inne, så det är inte underligt om kroppen säger ifrån då och då. Nu gymmar vi också, på hemmaplan, regelbundet och hoppas att det kan hålla honom i form. Under hösten har han betat av både en ögoninflammation och ett envist svampangrepp i öronen men nu känns han ok och antalet tänder är detsamma nu som det var i början av året. 😅

Jag och Ki hann med tre tävlingar i mästarklass under vintern och våren och tog de två certen som saknades för rallylydnadschampionatet och sen var den sagan slut.
På klubbens årsmöte i februari blev hon även utsedd till årets rallylydnadshund 2022. ☺️ Vi fick ett litet återfall i samband med klubbmästerskapet i höstas. Det var kul och jag saknar onekligen träning och tävling med denna fantastiska hund. 😍

Semestrandet har varit rätt ”diskret” i år, bortsett från Islands-resan i september. Vi tog en tur med husvagnen till kusten i våras och i augusti var vi en sväng i Falun och sen mellanlandade vi i Söderköping några nätter på vägen hem. I juli semestrade jag och Pyssel med två läger också, ett hos Jenny Wibäck och det årliga Kindslägret.

Huset har under hösten fått nytt tak och några nya fönster så nu kan vi slappna av där. Nästa projekt måste bli inomhus där det onekligen finns behov… 🙈

Året har också innehållit mycket ideellt arbete i klubben, framför allt med tävlingsverksamheten.

Tyvärr har året också bestått av insikter med bitter eftersmak. Här i bloggen nöjer jag mig med att konstatera att människor inte alltid, eller egentligen ganska sällan, är de man tror. Det har kostat mig rätt många sömnlösa nätter och ont i själen. 😢 Jag ska dock försöka släppa detta och tassa in i 2024 med nya friska krafter och hoppas på att ”ensam är stark” fortfarande gäller.

Hur svårt kan det va’ …

… att få till ett litet inlägg om valpens utveckling? Den där valpen som nu är 8,5 månad, vägde in på 14,9 kg här om dagen mättes till cirka 46 cm. Så … ska vi vara helt ärliga är han väl inte ens valp längre utan snarare en söt men stundtals förvirrad (sl)yngling. 🤣

Han är fortfarande en väldigt go liten hund som gillar att vara nära och bli klappad, helst på magen. Han skulle gärna sova längre på morgnarna än vad som funkar i det här huset med en mycket morgonpigg storebror och en inte fullt lika morgonpigg matte men som ändå går upp alldeles för tidigt.

Efter en period när han var extremt förvirrad i träningen och hade glömt allt (eller det lilla) han kunde är vi nu tillbaka på banan, åtminstone så länge det inte blir för mycket störning. Vi har ju tränat mycket inomhus, i Karlsson Arena, och det märks självklart när vi är ute, då har han svårt att koncentrera sig. Igår när vi tog ett pass på gräsmattan här hemma var det mycket:
– åh, en granne!
– åh, en bil!
– åh, ett löv!
– åh, en fågel!
… osv 😂

Men det går nog över, om ett år … eller åtta. 😅 Han är en betydligt mer nyfiken och utåtriktad hund än Maro. Maro har ju alltid varit mycket orolig för att jag ska försvinna om han inte har koppel på mig men Pyssel verkar inte ha den sortens hämningar, på gott och ont… 🤣

Han är en liten tänkare med mer hjärna än ben, i motsats till sin storebror som gör först och tänker sen (eller inte alls 🙈). När vi börjar med något nytt tänker Pyssel så det knakar och har jag varit dålig på att förklara så talar han om det. Då muttrar han på mig och så kommer det några dova skall. När jag skärper till mig och förklarar bättre blir det tyst och sen blir det hans nya default-beende. 😁 Jag är helt säker på att han får tillräckligt mycket fart på benen också när han blir säker på vad han ska göra i olika situationer för han kan springa jetejetefort, det har jag sett. 😂

Vi jobbar på ordförståelse och att över huvud taget lyssna om det finns flera roliga saker att välja på och det går framåt. ❤

Han leker bra även om jaktdelen fortfarande är roligare än ren kamp men det blir bättre och bättre även med kampen. Godis är nog bästa belöningen men han tar även till sig fint av muntligt beröm. Klapp och gos under träning tycker han dock är överreklamerat men vi jobbar på att även det ska funka.

Träföremål är han fortfarande ovillig att ta i munnen men vi jobbar på det (också). Vi har klarat av ”random” skogspinnar som han får stjäla ur min hand och nu jobbar vi med träslevar och smörknivar. Det går framåt men det går inte fort. Jag är dock noga med att inte lägga någon press på honom. Oklart om jag lyckas men jag försöker verkligen.

Han spårar bättre och bättre. Efter några riktigt knixiga spår, med massor av vinklar (vi pratar typ 18-20 vinklar på 300 meter!), börjar han inse att det sällan, faktiskt väldigt sällan, lönar sig att bara springa rakt fram. Man ska faktiskt inte springa alls! Han börjar även bli lättare att läsa när han ”ramlar” ur spåret. Han har avancerat från Karlssons gamla spårsele (på lägret i somras) via en billig nödlösning och nu funkar faktiskt Maros sele. Den är lite för stor men han har nog snart växt i den helt. ❤

Pälsen … väcker naturligtvis fortfarande uppmärksamhet och jag får med ojämna mellanrum frågor om vad det är för ras, egentligen. 😂 Det kan jag förstå för jag hade nog också undrat om det inte varit min alldeles egna australiensiska kelpie. 😁
Den här förvandlingen har ägt rum från slutet på april till nu. I somras var han en nakenfis men sen tog det fart på riktigt och jag känner mig inte säker på att han är klar med utvecklingen.

Öronluddet är ju extra speciellt. Kunde han bara vara stilla tillräckligt länge skulle han få dreadlocks. 😂 Nu bygger han extra päls på öronlapparna också. Jag antar att han förbereder sig för vintern. Men han är en stilig liten luddboll och han är min! ❤

Han har, än så länge, inte lidit av något avancerat förstörelsemani. Saker som är rör sig är spännande så det är fortfarande ett äventyr att sätta på sig t ex strumpor. 🤣 Vi vågar dock ställa skor på golvet numera, sladdar är ointressanta och han har inte läst några böcker trots att det finns rätt gott om dem inom hans räckvidd. Jag ropar dock inte ”hej” än, Maro var 14 månader när han plötsligt, på fem minuter, slet mina favoritsandaler i stycken. 😱 Han var ju generellt väldigt dyr i drift. Bäddar, filtar, halsband (som han hade på sig!) osv.

Avslutningsvis några bilder från senaste gången jag rastade finkameran, för snart två månader sedan. Jag borde verkligen göra det oftare!

Vi fick ett återfall…

Jag har alltid tyckt att klubbmästerskap har varit en rolig grej. En del tycker ju att det är helt oviktigt, ointressant och under deras värdighet på något sätt men jag tycker det är kul. Någon ställer upp och arrangerar (i år var denna någon bl a jag) och då är det trevligt att folk vill delta. Dessutom brukar det bli en trevlig dag bland goda vänner och det är en bra möjlighet att träna på att tävla eller starta upp en ung hund under avslappnade former. Jag har nog deltagit i vartenda KM de senaste ca 20 åren så vitt jag kan minnas.

I år var det dock på väg att bli ett mellanår med en hund som jag lovat, på heder och samvete, att han ska slippa tävla igen eftersom han inte är bekväm i situationen. Den lille krabaten hade säkert gärna varit med men han har inte riktigt det som krävs, än. 😅

Så vad göra? Jo, man kollar med Kis matte om man får låna henne och det får man. Dessutom får man för sig (mig!) att starta henne i KM i bruks, förutom rallyn. Hon har ju tävlat bruks, för typ 10 år sedan, och är uppflyttad ur appellen men sedan har det varit lydnad på hög nivå för hela slanten och de sista två åren rally med mig. Spårar gör hon då och då med sin matte men vi har nog bara spårat tillsammans en eller två gånger. Men vi hade ju två veckor på oss, hur svårt kunde det va’? 😂

Två veckor är inte så mycket som det låter. Det är mindre! 😱 Närmare bestämt fyra träningstillfällen hade vi på oss att fixa ett vingligt framförgående, kryp, hopp-sitt- hopp (där hon hade svårt att få ut avståndet på andra sidan hindret och drog iväg väldigt snett) och den lätta rumpan i apporteringen. Kastade apporter förekommer ju inte i lydnaden numera, men wow så kul sa hon! Resten av momenten i lägre klass är ju ungefär samma som i lydnaden så det var inga större problem. Vi löste allt utom krypet. Det har hon aldrig riktigt förstått sig på och trycker antingen hakan i backen eller går upp men hon är väldigt söt när hon försöker. Till råga på allt skulle vi rosta av rallyn men där verkade det mesta sitta när vi ”freestylade” – utan skyltar – så det la vi inte så mycket krut på! Ja två fältspår hann vi med också.

När det var dags för brukset, i lördags, piskade stormen Babet blötsnö i våra ansikten, det var typ +-0° och längs vägen till klubben låg det ganska många träd som rasat men var undanröjda. Det kändes väl sådär… 😱

Väder har dock aldrig bekymrat Ki så hon flängde iväg på appellspåret (alla kör appellspår oavsett vilken klass man egentligen tävlar i) och löste det fint med alla pinnar in. Lite strul i andra vinkeln men annars så… 😍

Sen blev det lydnad och budföring och jag kan inte vara annat än nöjd med poängen. 🥰 Krypet nollade vi, som väntat och platsen bestämde jag att avstå på morgonen när vädret var som värst. Hon har dessutom varit lite tveksam på vad jag menar när vi har tränat det (bara hon och jag) och haft tendenser till att tassa efter mig när jag lämnat. Och så snackade hon bort lite poäng, som vanligt, men resten – efter den sparsamma träningen.

Vi kom 2:a på KM men det lägger jag ingen större vikt vid. Vi var bara fyra deltagare och två av dem använde det mest som ett tävlingsmässigt träningstillfälle men denna fantastiska lilla hund, 12,5 år gammal, går in och bara gör detta tillsammans med mig efter att vi knappt setts sen i april när vi tog rallychampionatet. Man kan ju inte bli annat än varm i hjärtat. 🙂

Dgen efter var det dags för rally-KM. Med facit i hand skulle vi kanske ha lagt lite av den begränsade träningstiden på att träna banor? Det gjorde vi inte. 🤣 Hon kändes ganska samlad inför vår entré men när hon kom in bland skyltarna brakade det loss… 😂 Jösses så mycket bus man kan hitta på fast man är 12,5 år gammal (ung?)! Man kan ju inte annat än skratta åt att en hund i den åldern fortfarande kan vara så pigg, galen och full av bus. Det blev mest fort och fel och vi har nog aldrig haft ett så fullklottrat protokoll med oss hem. 😂🙈

Nåja, nu är vår gemensamma tävlingskarriär definitivt över. Vi debuterade på rally-KM för två år sedan så det här kändes som ett lämpligt och fint avslut och det blev minnesvärt av flera anledningar. 😂😍

Tack Ki för två fantastiska år och stort tack matte, än en gång, för att vi har fått möjlighet att göra detta tillsammans.

Nästa år hoppas jag på att Pyssel kan vara med och träningstävla, i en eller flera grenar. 🥰 Han äter och växer men jag återkommer med detaljerna en annan dag.

Island – expressvarianten 🥵

Vi har varit på Island! Jag och husse alltså. Hundarna fick stanna i Sverige. Pyssel levde loppan hos Maros syster med familj i Göteborg och Maro var på pensionat.

När jag red islandshäst förr i tiden drömde jag om att åka till Island men den drömmen tonade sakta bort. Över huvud taget reser vi ju inte särskilt ofta utan husvagnen på släp och tillsammans med hundarna.

När husse och hans tipsgäng i våras började prata om årets resa kom Island på tal och de insåg att de inte skulle ”få” åka utan sina respektive så i april bokade vi resa, inklusive diverse utflykter, för sex personer. Det blev en kortvecka, måndag – fredag. Vi landade på eftermiddagen och fredagen bestod enbart av flygresan hem (och att samla ihop flocken). Det var alltså mycket som skulle ske på kort tid. 😅

Om jag åker till Island igen – vilket troligen inte kommer att ske – kommer jag göra rätt många saker annorlunda men jag återkommer till det i slutet av bloggen.

På måndagen, som bjöd på ganska trevligt väder, kollade vi området runt hotellet och det visade sig att vi hamnat mitt i smeten trots att det stod ”avstånd centrum 3 km” i beskrivningen. Det centrum vi såg till för övrigt var ett o-charmig centrum à la vilken storstad som helst, nybyggt med glas, betong etc. Där vi bodde fanns det, endast ett kvarter från hotellet, massor med trevliga restauranger, barer, pubar och butiker (mer eller mindre inriktade på turister) och det var mycket folk i rörelse.

Vi åt en god middag på fiskrestaurang och promenerade runt. Vi kollade bland annat in Hallgrímskirkja och operahuset, båda från utsidan.

På tisdagen var det dags för första utflykten med buss: Golden Circle. En tur som går lite norrut från Reykjavik. Vi hade en kunnig och pratglad guide som berättade mycket både om den isländska historien och det nutida Island. Tyvärr pratade han inte jättebra engelska och dessutom gick det fort så man missade säkert en del. Vädret var mestadels mulet men vi slapp i alla fall regn den dagen.

Första stoppet var vid nationalparken, och världsarvet Þingvellir som bjöd på vackra och storslagna vyer.

Därefter bussade vi vidare till Strokkur och Geysir i Haukadalur. Strokkur är gejsern som får ett ”utbrott” ca var femte minut. Det var en imponerande dusch med hetvatten som steg mot skyn. Där fanns även ett antal andra ”pölar” som puttrade och kokade men i övrigt var ganska stillsamma.

Sista stoppet var vid Gullfoss. Ett imponerade vattenfall.

Vi såg många vackra vyer genom bussfönstret och jag försökte fota med mobilen men det blev ju ”sådär”. Allt här är f. ö. mobilbilder och en del t o m klipp från filmer så kvalitén är därefter.

När vi var åter i Reykjavik bytte vi bara buss och åkte vidare till Sky Lagoon som vi hört skulle vara ”bättre” än Blue Lagoon. Det kan jag inte uttala mig om eftersom jag bara plaskat runt och druckit bubbel i den förstnämnda. Det blev inga bilder därifrån men det var rätt läckert med ”infinity-känsla” vid havet. Inga bilder därifrån (av förklarliga skäl) men man kan googla om man är nyfiken.

På onsdagen var det tidig avfärd och det blev en väldigt lång dag. ”Natursköna sydkusten” stod på programmet med ny guide som pratade lite bättre och tydligare engelska. Vädret var inte på vår sida och det regnade tyvärr en hel del. När vi åkte över berget på väg till första stoppet körde vi, bokstavligen, bland molnen.

Första stoppet var vid vattenfallet Skógafoss. En imponerande syn.

Därefter stod Reynisfjara (Black Beach) på tur. Det var väl egentligen det mest spektakulära stället men med rätt kraftigt regn och mycket vind försvann en del av nöjet. Grottor och märkliga klippformationer i massor, och en förmaning om att inte gå någonstans på stranden där det inte fanns fotspår för då kunde man dras med ut av de stora vågorna… 🙈

Det var tur att det fanns turister med färgglada regnkläder samt lite växtlighet mitt i det karga, annars kan man lätt tro att bilderna är i svart-vitt…

Efter ett lunchstopp med god stenugnspizza (!) i Vik vände vi åter och stannade vid glaciären Sólheimajökull som stadigt krymper…

Sista stoppet på den turen var ännu ett spektakulärt vattenfall – Seljalandsfoss. Där fanns möjlighet att gå bakom vattenfallet och det var onekligen häftigt.

Den turen tog 12 timmar från dörr till dörr, varav väldigt många timmar i bussen, så vi orkade inte mycket mer än en enkel middag när vi var tillbaka i stan.

Så blev det torsdag och det var äntligen dags att rida islandshäst. Just att göra det på Island har varit en dröm i många år men det blev något av ett antiklimax.

Av oss sex var det bara jag och en till som hade ridvana sedan tidigare så vi vågade inte boka mer än en tur på 2,5-3 timmar som ”passar alla”. Det visade sig att det tog lång tid innan vi kom iväg, vilket iofs inte är så konstigt med folk som inte ridit tidigare osv, men själva ridturen blev nog inte mer än 1,5-2 timmar.

Dessutom gick den på berget ovanför den lilla staden/byn där det fanns ett industriområde som vi såg (och hörde) nästan hela tiden. Det fanns lite varma källor som pustade ut ånga runt omkring där vi red och det var väl i och för sig lite exotiskt men…

Kveikur, som min häst tydligen hette, skötte sig fint. Han var pigg, framåt, töltade snällt och han var vit, eller i alla fall … vit-ish. Han hade nog inte badat på ett tag. 🤣Det var ju lite kul att jag, som alltid haft en förkärlek för vita hästar fick just den enda vita jag såg till i samlingen. 😍

Tyvärr hängde regnet i luften när vi kom dit så vi vågade inte annat än låna Eldhestars (väldigt orange) regnkläder. Vi såg ut som Televerks-smurfar och inte var det särskilt bekvämt heller. 😀 Ett problem med det var också att det var väldigt svårt att få fram mobilen så det blev inte många kort från hästryggen. Det visade sig sen att det kom lite duggregn sista kvarten så vi hade klarat oss utan regnkläder.

Eftermiddagen, vår sista dag, var obokad så den tillbringade vi med att packa, inför tidig avfärd nästa morgon, och lite shopping. Till sist blev det en god middag och därefter drinkar på baren som låg vägg i vägg med hotellet.

På fredag morgon var det uppstigning kl 03! 03,45 kom taxin vi beställt för resan till flygplatsen och sen bar det iväg hemåt igen.

Så … vad kan man då lära sig av detta? Om nu någon tänker åka dit så kanske man kan ha nytta av några tips.

Ta tid på dig.
Tre dagar var på tok för lite och det kändes mest stressigt. Minst en vecka bör man nog ha.

Se till att ha bra väder. 😉
Upplevelsen hade säkert varit både annorlunda och bättre med lite sol och blå himmel.

Hyr bil!
Jag var skeptisk till det här med bussturerna men fick vika mig för majoriteten i sällskapet. Visst, det är ett effektivt sätt att se det ”viktigaste” men jag har svårt för att slängas ut på samma ställen som alla andra turister (vår buss var inte den enda 🙈) i 30, 40 eller 50 minuter och sen trängas för att ta samma bilder som alla andra. Idealet vore nog att vara ordentligt påläst och åka runt på egen hand. Att boka boenden på olika ställen utefter vägen, eller kanske hyra en camper eller husbil. Då kan man ta sig till de välbesökta turistmålen tidigt eller sent när det inte är lika mycket folk och dessutom hinna se så mycket mer av ön. Trots att vi tillbringade så (förhållandevis) många timmar i buss så rörde vi oss bara inom det inramade området på kartan. Det finns ju så mycket mer och från bussfönstret såg jag många ställen där jag hade velat stanna men det gick ju inte, av förklarliga skäl.

Flygbuss eller taxi?
Taxi! Vi förbokade en minibuss från flygplatsen och det kostade kanske lite mer men det var så mycket värt att komma direkt till hotellet istället för att trängas på en flygbuss och sen vara tvungen att byta buss till en som skulle köra runt bland hotellen och dumpa folk. De stora bussarna får/kan inte köra på alla gator.

Pengar
Det var dyrt! Se till att inte åka när kronkursen är usel. 💸

Ridning
Värm upp de gamla ridmusklerna (om du har några 😉 ) innan du åker och boka en längre tur så att du verkligen kommer ut i naturen. Vi lämnade knappt byn och red
t.o.m. förbi en golfbana!

Boende
Ska du bo i Reykjavik – se till att hamna i området direkt norr om Hallgrímskirkja. Det är nog inte de lyxigaste hotellen som ligger där men vårt hotell var helt ok (och tillräckligt dyrt) och det fanns det man behövde inom bekvämt gångavstånd.

Arrangemang
Vi bokade flygresa och hotell själva men utflykterna (även ridningen) bokade vi via en svensk resebyrå (Vulkanresor). Det funkade bra med bussturer, transfer till bussterminal, byten osv men man kan ju boka samma turer själv hos diverse inhemska arrangörer. Hur stor prisskillnaden blir har jag ingen aning om men det bör ju bli lite billigare utan en extra mellanhand.

SUMMERING
Don’t do as we did! Ser du till att ha tid, pengar och bra väder så är det nog en fantastisk upplevelse! Jag kan tyvärr inte dela ut mer än ⭐️⭐️⭐️.

Halvårsbokslut!

Idag fyller han ett halvår, den lilla Pyssel-ungen! 🥰

För varje dag som går blir han mindre valp och mer ”riktig” hund men han har fortfarande en hel del valphyss för sig och konstigt vore det väl annars. 😁

Varje dag fascineras jag också över hur olika han och Maro är. Trots att det är samma ras har de fler olikheter än likheter och i det här fallet är det positivt. Det var samma förhållande mellan min första och andra schäfer – extremt olika mentalitet – och nr 2 var onekligen den trevliga av dem. Med det inte sagt att Maro är otrevlig – för det är han inte – men han är väldigt … speciell. ❤

Pyssel är (fortfarande) trygg och nyfiken. Visst bli han skeptisk ibland men han löser det med nyfikenhet. Maro reagerade (och gör fortfarande) på konstiga saker med att aktivera ryggpälsen – alltså resa ragg – men det slog mig här om dagen att jag fortfarande inte sett någon aktiv ryggpäls på Pyssel. Det kan iofs bero på att han har en silkesmjuk päls som kanske helt enkelt inte går att ställa på ända? 😂 Men helt allvarligt; jag tror inte han har känt behovet för inget har varit så läskigt hittills. Vi får väl se när spökåldern kommer, om den kommer. Varken Iza eller Karlsson hade en spökålder och jag har en känsla av att den kan gå obemärkt förbi även på den här lilla filuren. Dammsugaren har han lite hälsosam respekt för men i övrigt inga ”issues”. Maro går fortfarande inte att ha inomhus när man dammsuger men Pyssel tar det med ro. ❤

Han är lika social fortfarande och blir lite ledsen när människor vi möter inte längre faller i trans och vill klappa men han blir desto gladare när det händer. ❤ Jag kommer nog få jobba på att han inte ska hälsa på alla funktionärer den dagen vi går in på en tävlingsplan. 🤣 Här hemma älskar han klapp och ”gos” och magkli är nog det bästa.

Han är en smart liten hund och oerhört svår att lura, när man behöver göra det. Han genomskådar en direkt. 😆 Fördelen är att han lär sig snabbt även i träningen. Nyligen har vi tränat in ett snabbt ligg och nu tar han till det som ”default” om han inte förstår eller börjar bli trött. Det verkar förresten som om han planerar för en bakbensfjärr och det tänker jag inte bråka om. 😉

Han har lite svårt att koncentrera sig när vi tränar utomhus – det finns ju alltid något som flyger! 🙈 Allt från insekter till fåglar och flygplan kan få honom att fullständigt glömma vad vi håller på med. Just nu är det invasion av harkrankar på (och strax ovanför) vår gräsmatta och lågflygande, lättfångat protein är tydligen svårt att motstå. 😝🤣 Vi tränar således mest i Karlsson Arena just nu. Vi har börjat på en temakurs (två tillfällen) i fotgående och första tillfället är avklarat med lite blandat resultat men bitvis var han riktigt duktig. Vi har även gjort vissa framsteg i ”lämna av saker till matte-processen”. Det går inte fort men det går i alla fall framåt.

I skogen är han (än så länge) följsam och lyhörd när han är lös och drar inte iväg långt. Han har full koll på om jag byter riktning även om han är framför mig. Naturligtvis far han iväg i galna valp-race emellanåt, helst i blåbärsris, men han håller sig runt mig i en radie på ca 10 meter. Koppelgåendet på promenaderna, när det bara är han och jag, börjar också fungera riktigt bra. Är t ex husse och Maro med så är det viktigaste att vinna. 🤣

Han har bytt både tänder och päls sen sist. Han odlar nu en ganska lång päls med lite vågor på ryggen, precis som mamma. Öronluddet, som det inte står något om i rasstandarden, verkar han vara fast besluten att behålla och det är onekligen ganska gulligt. 🥰 En välpälsad svans står tydligen också på önskelistan. Han börjar även bli lite mer vädertålig, både när det gäller värme och regn, och det är tur det. Regn har han ju fått träna på en hel del under de sista två månaderna. 🙈

För en vecka sedan vägde han in på 12,5 kilo. Jag tror han kommer bli en ganska liten kille och inte mig emot. 🙂 Vid en amatörmässig mätning precis nu fick jag det till 44 cm men tror nog att det är någon cm till egentligen. Höjden spelar dock ingen större roll om man inte ska bli agilityhund och det ska ”man” inte. 😉

Han har, på gott och ont, tappat intresset för att slita i saker som inte rör sig. Koppel, kläder och handdukar får nu vara ifred så länge de hänger still och det är ju skönt. Desto mer spännande är det att kampa i kläder när jag klär på mig och jag sätter helst på mig strumporna i enrum (om han låter sig luras 🤣). Det har dock en nackdel också. Att greppa apporter (både tävlingsmässiga träapporter och spårapporter) är han helt ointresserad av (även om de rör sig) så där har jag en del att jobba på. 🙈 Intresset för att strimla toapapper består dock och han var ruskigt abstinent efter både lägret och den senaste turen med husvagnen.

Spårandet tar sig sakta men säkert. Han är fortfarande lättstörd men efter ett par veckors paus har vi spårat både igår och idag och jag ser helt klart en förbättring.

Det var väl den korta (?) summeringen av de sista två månaderna. Nu tassar vi vidare med vårt liv tillsammans. 🙂

PS.
Igår lyfte han på benet – på riktigt! 🙈 Han hade nog ingen aning om varför men han välte inte. När han lyfte benet på femmånadersdagen tror jag mer att det var något som var otrevligt under tassen. 🤣
DS.

Semester från semestern

Det enda jag saknar från när jag jobbade, förutom lönen, är den där känslan som infann sig när man gick på semester och visste att man hade (oftast) fyra veckor i frihet att se fram emot. Det närmaste jag kommer numera är när jag åker på lägret på hemmaklubben vecka 30 – det är den ultimata husmorssemestern!

En hel vecka med hundträning, hundsnack, trevligt sällskap och alla måltider serverade – bättre blir det inte. 😁

I år var det, såklart, debut för Pyssel. Maro fick vara hemma och aktivera husse. Pyssel-ungen skötte sig jättefint i miljön med massor av hundar och människor, bortsett från att han gärna ville hångla med alla människor. 😍 Varje morgon blev det skotträning (på avstånd) när det arrangerades platsliggning och det tog han med ro. Sen tillbringades dagarna i spårskogen i varierande väder. Bitvis jobbade han jättefint och bitvis var det hyfsat förvirrat men vad kan man begära av en liten ”knodd” som firade sin femmånadersdag under lägret? Spårapporter har han inte förstått vikten av så det jobbar vi vidare på här hemma, utanför själva spåret, så länge.

Vi hade i alla fall en riktigt bra vecka med min favoritinstruktör, Geir B. Larsen, i spetsen. En härlig grupp var vi med idel trevliga deltagare! 😍

Pyssels bästa kompis, Skojja, var i samma grupp och han var väl möjligen lite besviken på att de inte fick hångla så mycket som han ville. 🤣

Efter lägret var vi hemma ett par veckor innan vi drog iväg med husse, Maro och husvagnen på nya äventyr lite norrut.

Vi började med ett snabbstopp hos Pyssels mamma med familj och framför allt – hans syster. Ja uppfödarmatte och -husse var självklart också med. Valparna hade ett par intensiva och roliga timmar men eftersom det hällregnade ute valde vi att vara inomhus och försöka fota. Det gick sådär. 🤣

Efter en dyr natt på en översvämmad camping i Örebro drog vi vidare till Falun. Pga av sommarens (o)väder valde vi den här gången att ställa oss på Lugnets Camping istället för på A:s gräsmatta. Det funkade fint och avståndet emellan är inte långt. Möjligheterna till promenader runt Lugnet är ju i det närmaste oändliga. Husse och Maro ”knäckte” mördarbacken (från Skid-VM) en dag men jag och Pyssel tog inte i fullt så mycket. 😆

Vi hann med en tur till Rättvik och Pyssel fick debutera på Långbryggan vilket han skötte fint. Massor av folk och fä, elcyklar och permobiler på smal (om än lång) yta och han tog allt med ro.

Jag och Maro fick även till ett kongsök bland Svenska Skidförbundets material som stod helt öppet. Två riktigt roliga sökområden fanns det och han skötte sig jättefint med tanke på hur lite vi tränat. 😍

När vi var ”klara” i Falun drog vi söderöver igen med målet Söderköping. Dit kom vi också, några timmar försenade, efter att ha stått still på E20 på grund av trafikolycka (utan personskador). Då var vi glada att vi hade ett hus på hjul efter bilen som innehöll både toalett och nödproviant. 🙏

Det blev tre nätter på campingen i Söderköping och under de dygnen hann vi bl a med tre solnedgångar över Göta Kanal, ett åskväder och glass på berömda Smultronstället samt ett antal promenader (förstås). Vi hann även besöka min kusin i Åtvidaberg och äta lunch med Tim i Norrköping. 

Det blev en intensiv (dryg) vecka. Vi hade i alla fall hyfsad tur med vädret om man betänker hur eländigt väder det har varit efter midsommar. Innan midsommar var det på tok för varmt och torrt men under juli och augusti har vädergudarna kompenserat med råge. 🙈 Det finns flera tillfällen den här sommaren man har varit glad att bo högt över havet och vattendrag. Nu är sommaren över och hoppet om en fin höst lever, än så länge, även om jag får lite panik när mörkret kryper på och det snart är vinter igen. 😭

Pyssels första läger, och andra

Förra veckan fick Pyssel för första gången vara en del av min sommartradition – tvådagars läger hos Jenny Wibäck i Halland. Karlsson debuterade där 2010 och sen tror jag faktiskt att jag varit där varje år även om hundarna varierat. Det är alltid alltid gott om skratt, lärorikt och energigivande. Man åker hem med en go’ känsla och fylld av träningslust och motivation. 🥰

När jag anmälde, före jul, visste jag inte ens om jag skulle få någon valp men om inte Pyssel hade blivit hade Maro fått följa med och träna lite freestyle-tricks. Sen tänkte jag att båda kunde åka med och dela på tiden men eftersom de fortfarande inte funkar helt hundra ihop insåg jag att det kunde bli onödigt rörigt, framför allt på vårt boende där jag vet att det kryllar av andra djur, allt från katter och höns till hästar och grisar så jag valde att bara ta med Pyssel. Maro fick vara hemma hos promenad-husse så det gick ingen nöd på honom.

I år fick jag möjlighet att hänga med mina Värmlands-kompisar på deras abonnerade läger. Delar av det härliga gänget träffade jag första gången, av en slump, för tre år sedan när vi råkade hamna på samma läger när jag hoppade på ett återbud. Förra året slumpade det sig så igen, att vi hamnade på samma läger, och i år blev det alltså mer planerat eftersom de hade en plats över.

Pyssel har skött sig jättefint, ffa med tanke på hans ringa ålder. 🤩 Han firade sin fyramånadersdag på lägerdag två, den lilla Pyssel-biten. 🥰 Ny miljö, nya människor och nya hundar bekom honom inte det minsta även om han var nyfiken på både hundar och människor och naturligtvis pyste över i ett och annat valprace. Första dagen var han superduktig och då var vädret mer i hans smak (svalt och blåsigt). Dag två var varmare och han var nog lite trött i mössan också. Huvudsaken var dock att han tyckte allt var superroligt och inte kunde bärga sig innan han fick gå in på plan och göra sina pass. Han har även kört gruppmoment för första gången. Naturligtvis med mig nära och i koppel och han gjorde det bra. Det kändes skönt i mattehjärtat med tanke på hur jobbig den biten varit med Maro. Nu har vi iaf fått en lugn och trygg start. 😍

Mest spännande av de andra hundarna var taxen Xigne. Hon kallades snart för tax-targeten. Pyssel älskar ju sin tass-target men nu har han även en tax-target om än på distans. ❤️

De två första bilderna är tagna av Karin Nilsson.

Natten tillbringade vi på mitt vanliga, mysiga B&B. Det roligaste med det var – enligt Pyssel – grisarna! När vi passerade deras inhägnad första gången var han lite skeptisk och grymtade tillbaka lite försiktigt men gick inte nära. På morgonen dag två ville han inte gå därifrån utan att de följde med, vilket de nog gärna hade gjort. Det slutade med att jag fick bära honom därifrån. Nu har han skrivit upp ”grisar” på önskelistan till femmånadersdagen, på andra plats efter ”tax”. 😂

Dag två var betydligt varmare och han var – som sagt – lite trött men kämpade på ändå och vi åkte hem med många nya idéer i bagaget. 🙂

Bilder tagna med min finkamera av Jörgen Nilsson.

När vi landat hemma hade vi en dag på oss att ladda om för nästa läger. Det var en minivariant på klubben med Maros syster Yra och familj. Dock fick Maro inte vara med där heller. Husvagnsboende med båda två kändes … too much. 😢

Vi fick iaf en trevlig fredag i skönt väder med lite lydnadsträning och bubbel. Lördagen var betydligt regnigare men vi spårade i alla fall och lite lydnad blev det även då. På kvällarna levde Skojja och Pyssel livet ihop i stugan. De funkar så fint tillsammans. Yra och Stila höll sig undan bäst de kunde. 🤣

På söndagen avslutade vi med att funktionera på lydnadstävling. Jag som tävlingssekreterare och A som tävlingsledare.

Det blev en intensiv vecka men den här har varit desto lugnare. Höstväder (kulingvindar och ösregn) men vi har i alla fall påbörjat koppelträningen. Dvs att kunna gå i koppel utan att dra som en ardenner med timmerlass. Det går framåt om än långsamt. Han fattade ganska fort men när han glömmer så stannar jag och väntar på att han ska komma på varför vi står still. 😂 Första gången tog rundan tre gånger så lång tid som vanligt, andra gången bara dubbelt så lång tid så det tar sig. 😆 Dessutom har vi kört flera pass i Karlsson Arena. Den är guld värd även på sommaren när det plötsligt är höstväder. 😍

Nu har han bott här halva sitt liv

Jag ber om ursäkt redan nu för att det blir ytterligare ett orimligt långt blogginlägg med ohemult många bilder men påminner om att läsningen är frivillig… 😉

Idag är han 16 veckor gammal och det innebär att han har tillbringat halva sitt liv här hos oss. Det har varit åtta händelserika och intensiva veckor. De första tre avverkade jag i förra inlägget. 😍

Det händer mycket på fem veckor i ett valpliv. Sen sist har han bl a varit hos veterinären och fått sitt 12-veckorsvaccin + rabiesvaccin och pass. Då vägde han in på 6,75 kg. Igår kväll, alltså dagen innan 16-veckorsdagen stannade vågen på 8,7 även om det känns som om det är mest benen som växer just nu. 🤣

Han har skaffat sig lite nya vänner, både fyrbenta och tvåbenta, i olika storlekar. När det gäller tvåbeningar har han inga som helst hämningar – han bara älskar människor. När det gäller hundar har han en lite mer ödmjuk attityd och det är väl tur det.

Vi har tränat mycket men mest här hemma och rätt mycket inomhus eftersom det varit rejält varmt ute. Några turer till klubben har det också blivit förstås. Vi har även infört en del trevliga vardagstraditioner som t ex att vänta på ”varsågod” innan man kastar sig över matskålen eller rusar ut genom dörren. Båda snappade han upp jättefort och det är numera inget man behöver be om utan han gör det helt frivilligt och med glädje. Framför allt att sitta vid matskålen och titta på den som serverar tycker han är riktigt häftigt. 😍

Han förstår generellt väldigt snabbt vad man vill att han ska göra och det kan ju innebära att man får med en del ”skräpbeteenden” också. Han är ivrig och förstår han inte direkt tar han gärna till lite ljud så där måste jag vara vaksam. Det verkar dock som att ljuden försvinner när han har förstått vad jag vill, åtminstone hittills, men jag får hålla öronen öppna.

Han har fin bakdelskontroll och går faktiskt riktigt fint fritt följ, åtminstone inomhus utan störning. Ute och på klubben är han lite mer splittrad men det är ju inget konstigt för en liten valpunge.

Det jag kommer få slita mycket med är nog hans ”ägande”. Han är inte alls pigg på att komma tillbaka med leksaker, eller ens (i min värld) tråkiga saker. Allt är skatter som han vill rå om, även om jag har favoritleksaken att byta med. Han kommer men släpper ”skatten” en bit ifrån mig. Jag får väl ändå vara glad att det visat sig så tidigt så att jag vet att jag måste jobba på det. Det handlar ju naturligtvis, i framtiden, även om apporter, uppletandeföremål, vittringspinnar osv så det är en mycket viktig bit.

Så mycket spår har det inte blivit de sista veckorna pga värme och torka. Det torra underlaget är ju svårt t o m för en rutinerad spårhund så jag har legat lite lågt men igår slog vi till. Lite svalare temperatur och efter söndagens regn kändes det som en god idé. Körde lite synretning precis i början och oj vilken fart det blev på de små benen. Han spårade kanonfint men såg bara förvånad ut när en av favoritleksakerna låg i spårslutet. ”Det är inte alls slut, jag fortsätter sa han…” 😂

På tal om torka så har han fortfarande inte upplevt ett riktigt regnväder förrän i förrgår. 😱 Jag tror det regnade lite en kväll när husse var ute med honom i trädgården men det är allt. Igår hade vi dock chansen även om vi bara lyckades genomföra morgonrastningen i regn. Eller … genomföra vet jag inte? Han blev oerhört kränkt av att bli blöt och dessutom förväntas utföra nr 2. 🤣 Resten av dagen lyckades vi mest pricka in uppehållen mellan skurarna men blöt blev han ändå. Det bästa var nog handduken, när vi kom in igen. Den funkade jättebra att bita och slita i. 🤣

Han gillar inte sol och det spelar ingen roll om det är varmt eller ändå svalt i luften. Skiner solen vill han in i skuggan så fort det finns möjlighet men vi jobbar på att han ska bli mer sol- och värmetålig. 😉 Det funkar att träna i solen men tappar jag fokus en millisekund försvinner han till skuggigare platser.

Emellanåt har han rätt mycket drag av bullterrier, eller istadig shetlandsponny. 🤣 Detta visar sig framför allt när man ska ta en snabb kisstur på (den sönderbrända) gräsmattan. Då kan han bara lägga sig ner och vägra gå en meter till. Han ska titta på utsikten, rulla sig, äta torrt gräs, titta på kryp på marken eller helt enkelt titta på blommor. Och humlor. Mest humlor faktiskt. 😂

Glass är gott, det har han konstaterat flera gånger så han är nu helt säker. 😋

Dammsugaren är inte så farlig, åtminstone inte när den slutat morra och diskmaskinen är fortfarande en favorit. 😂

Han har en bra avknapp, när han själv får välja. Mellan 20 och 22 på kvällarna väljer han dock ”på” och då är Blocket inte så långt borta. 🤣

Skuggiga promenader uppskattas liksom kylmadrassen som han ligger på väldigt ofta. Även det svala klinkergolvet i hallen är uppskattat.

Han har även varit på premiärtur med husvagnen, till Björkäng i Halland. Han lyckades bli blöt i havet men simma var det inte tal om pga extremt långgrunt. Han tyckte nog det där ”bli blöt” verkade överreklamerat men de dagarna vi var där var det inte särskilt varmt så det kan ha berott på det. Vid högre lufttemperatur kanske han hade upptäckt fördelarna med det blöta? Vi gjorde även stadsbesök i både Falkenberg och Varberg och det tog han med ro, bara han fick vara i skuggan.

Rent fysiskt består han just nu mest av en lång, fläckvis fluffig, kropp och långa ben. Räckvidden (på höjden) ökar för varje dag. Fluffet har börjat släppa så vad det blir av pälsen är ännu rätt oklart men just nu känns det inte som om det blir så mycket långhår som jag trodde.

Han är snabb som en oljad blixt när han sätter fart. Så snabb att han ibland tappar öronen. 🤣

Mina ”pissetofflor” är fortfarande en stor favorit. Man kan brottas med dem, bära runt dem, dänga dem i väggen och … sova med dem. 😀 Jag låter honom hållas för det är nog den billigaste hundleksaken i huset och än så länge syns det inget annat än spår av sylvassa valptänder, i övrigt är de helt intakta och fullt användbara (när jag väl hittar dem).

För några dagar sedan insåg han att det finns FLUFF i vissa leksaker. På en kvart hade han sprättat upp två av dem och påbörjat obduktionen. 🤣

Vi kan nog kalla honom rumsren nu, sen flera veckor tillbaka. Visst händer det en och annan olycka inne men det är bara om han blir allmänt uppspelt och vi inte riktigt hänger med i svängarna.

Maro då? Jo han tycker nog fortfarande att Pyssel är en rätt onödig liten pryl. Pyssel visar oftast respekt för honom men ibland blir han lite övermodig och påflugen och då pratar Maro med onödigt stora bokstäver. När vi inte kan ha full koll håller vi dem åtskilda med grindar eller kompostgaller. Det är lugnast så tills Pyssel fått lite bättre impulskontroll. Det är trist men ändå något jag var beredd på.

Sammanfattningsvis så är Pyssel en trygg och cool liten hund som anpassar sig till det mesta och är det något som är konstigt så hanterar han det lugnt och förståndigt. Om det knakar av något i skogen, som han inte ser, blir han dock rädd och kan även ta till brösttoner. Han kan koppla av, även i stadsmiljö. Sätter vi oss ner någonstans så lägger han sig ner och väntar. Han sover hela nätterna och det har han gjort hela tiden. Det är inte han som väcker oss på morgnarna, det sköter hans storebror så bra. Han är superrolig att träna med och lär sig snabbt (även mindre bra saker). Han är lugn och tyst i bilen, utom om jag tar Maro och går iväg, då pipskriker han en liten stund men sen blir det tyst.

Nu jobbar vi vidare med både spår och lydnad i lagoma portioner och om en vecka ska han på sitt första lydnadsläger (hos Jenny Wibäck) – lilla plutten. 😍 Jag hade egentligen tänkt ta med båda och låta dem dela på tiden men sen insåg jag att det nog blir onödigt krångligt att bo på B&B med båda två. Blir det för mycket för de två hjärncellerna får han väl vila något pass, det är inte värre än så. 😉

11 veckor

By accident fick bloggen plötsligt en ny design. Det var inte alls meningen egentligen men det blev ju rätt ok ändå eftersom den, till och med i original, går i turkost så jag kan nog leva med det. 🤣

Igår firade Pyssel sin 11-veckorsdag och vi firade samtidigt tre veckor som sambos. Tiden går fort när man har roligt. 😍

Under de här tre veckorna har han ändrat hobbies i samma takt som en 11-åring som vill spela fotboll ena veckan, träna judo nästa och cykla mountainbike den tredje veckan.
Här är t ex stubbar och myrstackar helt ute nu. Det är sååå vecka 18… Tusenskönor som han var galen i tröttnade han på efter att dessa bilder togs. Det var visst inte så gott som han trodde om man kollar sista bilden. 😂 Nu är det mest pinnar! Jag som aldrig haft en pinngalen hund men det kanske är dags nu? Andra grönsaker (gräs, blad, maskrosor) och insekter som kryper i gräsmattan är kul. 🤣

Vissa hobbies håller dock i sig, som att finstrimla toalettpapper (som han själv drar ut från rullen) och inspektera diskmaskinen när möjlighet finns. När det gäller toalettpappret så funderar jag redan på hur jag – i januari – ska förklara för tandläkaren varför min tandhygien har blivit lidande. Detta utspelar sig nämligen varje kväll när jag ska borsta tänderna och fixa annat tandrelaterat. På morgnarna får jag dock vara ifred och det är väl tur det. 😜

För övrigt har vi, bland annat, hunnit

• mingla på två brukstävlingar, på två olika klubbar, och träffat många trevlig människor
• plaskat i bäck
• vara i stan två gånger och ena gången fikat på café
• besökt tre olika djurbutiker och shoppat
• vägt in på 5,6 kilo på 10-veckorsdagen
• varit på tipspromenad där det fanns massor av löv att äta så matte fick bära valp halva rundan
• testat igenom delar av leksaksförrådet här hemma och konstaterat att snören är bäst, därefter kommer fluff
• lekt på alla platser vi besökt och det slår allt runt omkring
• blivit misstänkt för att vara både aussie och finsk lapphund, dock inte samtidigt
• uppgraderat till en större sele (arvegods)
• få ordning även på vänsterörat som nu är riktigt stabilt
• gå skogspromenader både med och utan storebror och husse

Han har lite svårt för värme och ligger helst i skuggan. Dock försöker han sig på att ligga i solen ibland och det går bättre och bättre. Just idag är det dock svinkallt så då klagar han inte. 😉
Ibland ser han även ut som en liten björnunge. Han sover hela nätter och är lite morgontrött, eller sover i alla fall så länge jag sover och det tackar vi för.

Här om dagen somnade han faktiskt i en hundsäng! Det normala är att han försöker döda den eller gräva en djup grop. Han ligger egentligen helst på hårda, svala golv så det var nog olycksfall i arbetet. Ibland ser han dock otippat vuxen och klok ut. Det inträffar dock aldrig mellan 20 och 22 på kvällen. Då funderar jag mest på att hyra in en exorcist. 🤣

Han älskar allt som fladdrar ovanför honom – det är ju potentiella kamptrasor. Lakan på tork, påsar, kläder, handdukar, torkpapper etc. Allt går att slita i vilket kan göra vissa vardagsbestyr onödigt komplicerade för resten av familjen. 🙈

Han älskar att hoppa! Finns det något att hoppa över i skogen så gör han det, alldeles självmant. 😍 Vi skyller på hans mamma som är i färd med att bli startklar på agility-SM. 😉

Han verkar ha en fin spårnäsa och jag har gjort två planerade spårövningar. Den första gick alldeles strålande, den andra gick inte fullt så bra men då var han rätt nyvaken och trött. Me, myself and I får göra om och göra rätt och spåra när valpen är pigg men det kan ju ändra sig fort när de är i den åldern.

Idag, slutligen, så fick han sno lite av Maros tid hos fysioterapeuten. Dels för att bekanta sig med henne och lokalen men även för att ”kolla kulorna”. Den ena är ungefär där den ska men den andra gömmer sig lite. Han fick lite massage på korset (inte jättekul sa Pyssel 😝) och nu har vi order om att massera på samma sätt hemma så ska det nog lösa sig.

Han har även visat sig vara en fästingmagnet så nu är medel inhandlat på apoteket för applicering utvändigt innan läggdags.

Det är nog snart dags att ta fram finkameran igen för hjälp vad han växer. 😱

Efter drygt 30 år blev det som jag ville

Jag är inte direkt bortskämd med att det blir som jag tänkt när jag ”bokar” valp. Detta har jag avhandlat förut, ganska grundligt, och det inlägget finns här för den som vill läsa. Den korta sammanfattningen är att oavsett hur tidigt jag varit ute och ställt mig i kö för valp så har det alltid blivit en valp för lite av ”rätt” kön, tikar har gått tomma osv. Ibland har ”nödlösningen” blivit fantastisk (Karlsson 😍), andra gånger har det inte blivit lika bra.

När jag började fundera på Karlssons efterträdare var jag på det stora hela tveksam till att ta hem en valp till Maro (han har ju vissa egenheter) och ganska länge lutade det åt att försöka hitta en omplacering i lagom ålder den dagen Karlsson inte fanns längre. I så fall skulle det bli en tik och jag var rätt öppen i huvudet när det gällde ras, bara det var något ”arbetsbart”. I slutet av sommaren började jag dock tänka om när jag såg att han faktiskt kunde umgås med lilla Skoja (kelpievalp) på ett hyfat förnuftig sätt.

Den första jag kollade med var Pia på kennel Kelpersistence som jag känt sen Maro var hyfsat ung och jo – hon planerade att para sin tik på nästa löp som skulle bli någon gång under hösten.

Vis av erfarenheten var jag dock i kontakt med tre uppfödare till och anmälde mitt intresse och det lät väl mer eller mindre hoppfullt beträffande planerna och min plats i kön.

Sen började en väntan på att Pias Tesla skulle börja löpa och till sist så… 🙂 Sen började naturligtvis nästa spännande väntan. Var hon över huvud taget dräktig, hur många valpar skulle det bli osv?

Den här gången försökte jag också vara öppen för både hane och tik men bestämde mig till sist för att jag helst ville ha en hane men det var förhandlingsbart.

På morgonen den 28 februari såg jag på FB att valpningen kommit igång men inte gått riktigt som planerat.
Två valpar hade kommit naturligt men sen tog det stopp och Pia satt då med två valpar innanför tröjan och väntade på att den som var kvar skulle tas ut med kejsarsnitt.

Facit blev två tikar och en hane och … ville jag ha hanen skulle han bli min. Det ville jag! 💙❤️

Efter 30 år (drygt) blev det alltså som jag ville! 😀

Pyssel är även min första ”internetvalp” där jag faktiskt varit med hela vägen, om än på distans. När Iza föddes var knappt Internet uppfunnet (nåja) och Karlsson hittade jag inte förrän han var sex veckor. Maro var fyra veckor gammal när det blev bestämt att jag skulle få köpa honom.

Pia har varit väldigt generös med uppdateringar och skickat bilder och filmer nästan varje dag så att jag har kunnat följa med i utvecklingen. Vi hann ju också hälsa på två gånger innan leverans, när de var ca fyra och sex veckor. 🙂

Nu är det upp till mig att förvalta den här lilla guldklimpen som verkar vara väldigt mycket hund. Jag lär ha att göra och lite nervös är jag onekligen. Hur ska det gå? Nåja, det märker vi. 😉

Här ett urval av alla bilder jag fått som uppdateringar under hans första åtta veckor.
Foto: Pia Wiklund

Ett par bilder tagna av Liza Johansson när valparna var ca fem veckor.

Avslutningsvis några bilder tagna av Elin Steinholtz, några dagar innan leverans.

Nu ser vi fram emot ett roligt liv tillsammans. ❤️

En kille med goda utsikter

Pyssel gillar att se sig omkring. Lite (eller mycket) högre än omgivningen ska det gärna vara, då sätter han sig ner och bara tittar. Jag vill inte riktigt tänka på den dagen (den är nog inte så långt borta) när han kommer upp i soffan och kan titta ut genom fönstret, eller för den delen stå på golvet med framtassarna på fönsterbrädan… 🙈


Stubbarna nämnde jag i ett tidigare inlägg och de är fortfarande lika spännande, både hemma på gräsmattan och i skogen.

När han debuterade på vår hemmaklubb i förrgår upptäckte han att man kunde se ut över … ån. Inte riktigt som utsikten över Hjälmaren som han hade hos uppfödaren men ändå utsikt över vatten. Han ville dit varje gång vi gick förbi på väg till eller från bilen och han stod bara still och tittade, länge… 😍

Vi var ju även tvungna att träna på det viktiga momentet ”prispall”. Det gillade han. När jag lyfte ner honom försökte han kravla sig upp igen. Det bådar gott för framtiden tycker jag – att han har som mål att stå högst upp på prispallen. 😂

Hemma klättrade han upp på min hobbylåda men besvikelsen var stor när han upptäckte att någon stolle ställt ett bord ovanför så att han ändå inte kunde se ut genom fönstret. Då siktade han på sladdarna istället. 🙈 😱 Sladdarna är inte kvar där, för att uttrycka mig kort.

Igår kväll när vi gick en liten rastningsrunda på tomten hittade han infiltrationsbädden (till vårt avlopp) som är ganska hög. Där sprang han upp flera gånger och bara satte sig och tittade. De kan bli problem när jag ska förklara för honom att allt han såg inte är hans/vårt. Det är faktiskt nästan ingenting av det han såg som är vårt men jag kommer onekligen att tänka på en scen ur Lejonkungen när jag ser den bilden. 🤣

Idag hittade han en hög, stor och alldeles förträfflig myrstack i skogen. Den är ”död” sedan några år tillbaka eftersom det ramlade ett stort träd över den vid en storm. Hade den inte varit död antar jag att han kommit ner lite snabbare än han gjorde nu. 😂

Jag undrar spänt vad det blir nästa gång. 😅

Fotomodell-Pyssel och foto-pyssel

När jag började fundera på kelpie som nästa hund (det var många år sedan) hade jag Maria Brandels Ylle på näthinnan. Han var black & tan och working kelpie och där är tan-tecken det ”normala”. När det började bli allvar i hundletandet landade jag ändå i att det skulle bli en Australian kelpie och de levereras ju oftast i en färg, oftast är de chokladbruna, röda eller svarta.

Jag tycker om att fota med ”riktiga” kameran även om det blir alldeles för sällan. Enfärgat är ju inte opitmalt för kameran och det blir svårt att få bra bilder men jag kunde ju inte låta det avgöra mitt val av hundras och dessutom är ju inte AK med tantecken så vanliga. Jag tror de börjar bli fler nu men för 10 år sen, när jag började prata med uppfödare och ställa mig i kö, förlikade jag mig med tanken på enfärgat och det blev en chokladbrun Maro.

När det så var dags att kolla efter valp igen så var jag helt inställd på att det skulle bli en enfärgad. Den första uppfödaren jag pratade med var Pia på kennel Kelpersistence. Hennes tik är red & tan men det lutade åt enfärgad hane men så … ändrade det sig och det blev en hane i black & tan och då är det ”garanti” för tantecken. Jag blev faktiskt inte alls ledsen för det och övriga fakta om båda föräldrarna (som naturligtvis är det viktigaste) verkade bra. Vis av erfarenheten (jag får aldrig som jag vill när jag ”bokar” valp men jag återkommer till det) ställde jag mig dock i kö hos några andra uppfödare också och hade jag fått vänta på de valparna hade det blivit enfärgat och det hade varit helt ok. Färgen får ju inte avgöra!

Nu blev det en valp åt mig hos Pia. Det blev en Pyssel, red & tan, och jag var inte alls ledsen för det. ❤️

Nu har finkameran fått träffa Pyssel för första gången. Detta event gick av stapeln i söndags med en något motsträvig husse som assistent. 😅

Det visade sig dock att fotografen inte hade riktig koll på läget, eller så blev det helt enkelt för mycket att vara regissör samtidigt. Ljuset växlade hej vilt mellan strålande sol och moln och med kamerans vitbalans inställd på sol blev molnbilderna katastrofala. Om man nu ska ställa in fel är det faktiskt bättre att ställa in vitbalansen på mulet väder, eller helt enkelt ”automatisk vitbalans” som väl är tänkt för just sådana här förhållanden. Det kommer säkert fler chanser att lära sig av misstagen. 🙈

Jag har aldrig jobbat i Lightroom, ett ”sidoprogram” till Photoshop, som tydligen ska vara magiskt enligt de som kan och vet, men eftersom jag ändå har det bestämde jag mig för att försöka rädda katastrofbilderna den vägen. Nu har jag snubblat runt där i några timmar och resultatet blev väl inte sååå illa. Helt klart är bilderna extremt mycket bättre än de som kom ur kameran men jag har mycket kvar att lära.

När det befintliga ljuset stämde med kamerans inställningar blev det så här.

Jag har alltså inte bara fått en härlig valp – som naturligtvis förvandlas till ett monster mellan varven, tro inget annat 😅 – jag har fått en fotomodell också. ❤️ Nu ska bara chauffören lära sig att ställa in kameran korrekt så blir det nog bra det här. 😁

Pyssel är här nu!

Foto: Elin Steinholtz (ett par dagar innan han var leveransklar)

Jag blir väl snart avstängd av Facebook på grund av ”tar för mycket serverutrymme med alla valpbilder” eller något liknande så jag (kanske) försöker hålla åtminstone en del i bloggen i fortsättningen. Vi får se hur det går med det. 😅

I tisdags, för bara fem dagar sen, var det den stora Pyssel-dagen. Han, Pyssel alltså, var leveransklar hos kennel Kelpersistence och skulle äntligen flytta hit. ❤️

Vi övernattade i närheten för att kunna hämta tidigt och således även komma hem i hyfsad tid. Han och Maro fick träffas för första gången innan vi åkte. Maro såg skeptisk ut, trots att han inte visste att det lilla krypet skulle åka med hem. 🤣

Hemresan gick otippat bra. Han satt lugnt i mitt knä första biten men när han fick flytta in i buren, bredvid mig i baksätet, blev han lite kränkt men somnade ganska snart.

Varje gång vi hämtat valp har jag känt mig som en hänsynslös kidnappare. Hur kan jag ha rätten att ta den lilla varelsen från mamma, syskon, familj och allt som den känner till? Valpar är dock perfekta exempel på hur det är att leva i nuet. Ingen av våra valpar har visat några tecken på att sakna det som varit utan bara accepterat faktum. ”OK, nu är jag här och det här är min familj” typ, och Pyssel var inget undantag. Han bara dundrade in i huset med svansen i vädret och började undersöka vilka resurser stället hade att bjuda på. 😍 Det fanns både människor, leksaker, mat och en storebror, om än en något skeptisk sådan. Han tyckte det var helt ok.

Att lära känna en ny liten individ är alltid spännande. Hittills har vi, bland annat konstaterat att han gillar stubbar. Både de vi har i trädgården och de han hittar i skogen. 🙂

Hans favoritsovplats när det är sovdags är … runt, på och/eller inlindad i benen på min arbetsstol – oavsett om jag sitter på den eller inte. Konsekvenstänket är alltså inte helt utvecklat än, men mitt konsekvenstänk har förbättrats och arbetsställningen försämrats. 🤣 Han kan dock lika gärna lägga sig mitt på golvet och sova – oberörd av att det stökar runt honom. ❤️

Maro tycker att Pyssel är ganska läskig. Pyssel gör lekinviter ibland, kollar om det går att ”snutta” under Maros mage och är allmänt nyfiken men på det stora hela är han duktig på att respektera Maros ”personal space”. Jag tror faktiskt Maro börjar mjukna lite? Han går mest undan när han har möjlighet men ett par gånger har han sagt till och det har respekterats fint av Pyssel. Maro har dock tagit en online-kurs i KBT och utmanar sina rädslor mer och mer. 😀

Det känns som om han har varit här mycket längre än några dagar. Han har funnit sig så väl tillrätta. Vi börjar lära oss hans rutiner och han lär sig våra. Han sover hela nätterna (i motsats till mig) och det värsta ”stollarycket” kommer, precis som för de flesta valpar, på kvällen. Här blir det runt 20.30-21.30 så det där med att slumra till framför TV:n är ett minne blott. 😂

Flera gånger har jag fått lite panik över allt jag inte hunnit lära honom men sen sansar jag mig och räknar hur många dagar han bott här. Sen lugnar jag ner mig. 😅 Vi har dock miljötränat i Karlsson Arena en dag. Speglarna var spännande och han utforskade glatt lokalen i övrigt men när jag erbjöd leksak gick han ”all in”.
Samma sak i andra änden av ladugården som vi tog nästa dag. Nyfiket utforskade han allt från snöslunga till sopsäckar och annan bråte men när leksaken kom fram var han med till 100%. 😍 Vi har även varit i stan, lite i utkanten, där han storögt (men lugnt) kollade på bilar, cyklar och folk men lekte utan problem när jag bjöd in.
Samtidigt blev det ett besök i hundbutiken. Där fanns det trevliga människor och roliga saker.

Vi har, så klart, även varit i skogen där vi gått mest off road i lugnt tempo. Inga långa rundor men skuttande i mossa, blåbärsris och över stock och sten. Han tar sig fram väldigt lätt och är snabb som en iller. Det där med att man brukar kunna springa i kapp och ”fånga” valpen, åtminstone första veckan, kunde jag glömma direkt så vi jobbar på att få till en riktigt bra inkallning och hittills har han varit jätteduktig. T o m när husse och Maro gick före och han satsade för fullt mot dem vände han på en femöring när jag ropade. ❤️

Jag har ju en plan (i huvudet) för det här med miljöträning men igår fick jag tänka till och sansa mig. När Maro var liten blev det ju inte alls bra, med någonting, pga att jobbet. Ett heltidsjobb där den impulsstyrda företagsledningen helt plötsligt och oväntat slängde galet mycket extra jobb i knät på mig vilket gjorde att vi inte alls hann med det jag tänkt under den viktigaste perioden i hans liv. Jag var mest ledsen, stressad och jättetrött första halvåret. Nu har jag ju hur mycket tid som helst men måste inse att en liten valp inte orkar hur mycket som helst utan måste få smälta intrycken emellanåt. Igår blev det bara en liten tur i skogen sen fick han ta resten av dagen i sitt tempo. Tempot var högt mellan varven men han sov mycket också så det var nog klokt. Jag får tänka mig för i fortsättningen också och komma ihåg att han bara har en mycket liten kelpiehjärna än så länge och att den kanske inte orkar med särskilt mycket även om benen pinnar på. 🥰

Han jobbar på det där med öronen och är inte riktig säker på hur han vill ha det. Han testar lite olika modeller, ibland inom loppet av 10 sekunder. 😀 Det blir dock mer och mer styrsel i dem för varje dag. Huvudsaken är dock att hörseln fungerar bra. 🙂

Sammanfattning efter fem dagar:

• Han är cool, trygg och social. Älskar att bli klappad och kliad men är inte mycket till knähund. Går man ut och stänger dörren i några minuter blir han inte det minsta upprörd utan sover vidare, eller lägger sig och väntar på att man ska komma tillbaka, utan att klaga, även om han blir ensam.
• Han har humör men det visar sig mest (hittills) när saker är placerade för högt så att han inte når dem, typ handdukar, blommor på fönsterbrädan o dyl. Då blir han förbannad och kränkt och det hörs. 😀
• Han är matglad och har hittills älskat alla leksaker jag presenterat, både de han får ha själv inne och de vi har ”tränat” med.
• Han är modig men inte dumdristig (än så länge). Ser han något ”konstigt” sätter han sig ner och kollar i några sekunder för att sedan gå fram och kolla vad det är.
• Han tycker att koppel, halsband och selar är den sämsta uppfinningen sen … atombomben. Hade det funnits
  ett kalkon-Nobelpris hade det gått till uppfinnaren av dylika ting.
• Han är inte mycket för fluff när han ska sova. Hårt underlag ska det vara. Han gräver gärna en stund innan han lägger sig, även i ekparketten. 😅
• Han har koncentrationsförmåga som en … räka. ”Åh, blomma!”, ”Åh, löv!”, ”Åh, pinne!” … osv. Men så ska det väl vara i den här åldern. 😀
• Han verkar ha en fin spårnäsa (då slog han räkan med råge i grenen koncentrationsförmåga). När vi igår och i förrgår lullat runt i skogen en stund och kom ut på stigen där jag gått när jag var ute med Maro sög han tag i spåret direkt och helt självmant. Det ska bli intressant att testa detta på riktigt. Det får nog bli i veckan som kommer, helt utan krav naturligtvis.

Och sist men inte minst; han är galet söt! ❤️

Jag är helt övertygad om att jag får möjlighet att återkomma i det här ämnet. Det är många faser vi ska igenom men än så länge känns allt jättebra. Han är dock en mycket mer självständig valp än Maro var, på gott och ont, så jag kommer nog få att … pyssla med framöver. 😅

Ber om ursäkt för bilderna i inlägget, utom den första som jag inte har tagit. Resten är uteslutande mobilbilder men idag har finkameran varit framme en stund så det finns hopp. 😉

Ingen påskhare men en påskchampi(nj)on

Påskhelgen blev en riktigt bra tävlingshelg! Jag och lilla lånehunden Ki fixade rallychampionatet, lite i sista sekunden. 🙂

Vid vår andra start i mästarklass, i december, lyckades vi ta ett cert till min stora förvåning. Sen blev det nytt år och nya regler inklusive ett antal – mer eller mindre krångliga – nya moment. Vi tränade på under vintermånaderna och gjorde en tävling, med två starter, i februari men då funkade det inte särskilt bra. I första starten tappade vi känslan och jag valde att diska oss efter ungefär halva banan. I andra starten var Ki överladdad och jag klarade inte av att samla ihop henne så det blev ett antal alternativa utföranden av momenten.

När det närmade sig påsk tränade vi intensivt så fort det fanns möjlighet. Ki är ju bortrest med sin matte ganska ofta under veckorna men matte försökte också hålla igång henne. Inte med rallyträning men med löpning och annat.

Så blev det långfredag och dags för dubbla starter på hemmaklubben, Kind BK. På första banan var hon både vild och galen. 😀 Detta resulterade i diverse mindre avdrag. Sen fick jag hjärnsläpp och gjorde helt fel moment vid en skylt. Nåja, det var en viss tröst att det var kört redan innan jag klantade till det annars hade det varit extremt irriterande.

I andra starten hade vi skärpt till oss båda två och då gick det vägen. 🙂 Vi fick ihop 90 poäng och det är exakt vad som krävs för cert. Vårt andra! ❤️

Domarkommentaren på protokollet efter certrundan kommer jag nog aldrig glömma! 😀
”Supercool” har jag nog aldrig blivit kallad tidigare och det lär inte hända igen men det värmde. ❤️ Att jag inte var ett dugg supercool på insidan, med ett knippe dynamit vid min sida, syntes tydligen inte på utsidan. 🤣

På annandag påsk var det dags igen. Vi åkte till Vara-Grästorp BK där vi anmält till tre starter av tre möjliga. Dock hade vi blivit lottade som reserver i den tredje där domaren inte ville döma så många ekipage.

På första banan gick hon som en dröm! Älskade lilla hund! Den känslan har vi nog aldrig haft sen vi klev upp i avancerad och började blanda in högerhandling i ekvationen. Men … vi var ju ”two to tango” och när min läsförståelse plötsligt havererade hjälpte det inte hur duktig och samlad den lilla dynamithunden var.
De här skyltarna har jag haft lätt för att röra ihop. Jag trodde att jag kommit över det men … tydligen inte. 🙈

Det var den högra skylten som stod på banan men jag gjorde den vänstra! 😖
Det kostade 10 p och utan det misstaget hade vi haft 98 poäng och varit ”klara”. Milt uttryckt; snopet!

I start nr 2 var hon övertaggad och det blev lite ”extra allt” = inget kvalificerande resultat.

Sen var det en spänd väntan på hur många som hade tröttnat och skulle lämna återbud till sin plats i den tredje klassen. Vid det laget hade vi varit på tävlingsplatsen i sju timmar och jag var väldigt nära att vika ner mig och åka hem när jag såg banskissen. Dubbelsnurren från helvetet var med!

I sista sekunden visade det sig att vi skulle få starta så då var det bara att stanna. Utan större förhoppningar (åtminstone hos mig, Ki hoppas alltid, på allt 😉 ) gick vi in på banan, som nästan sista startande. Ki var fortfarande på tårna, trots att vi då tillbringat ca nio timmar på tävlingsplatsen. Hon är verkligen helt fantastisk!

Det var väl en himla tur att jag bestämde mig för att stanna för där fixade vi championatet, med 91 p!
😍✨🍾🌟

Vi gjorde det också på dagens svåraste bana, åtminstone att döma av den procentandel av starterna som resulterade i cert!

Älskade tokiga, galna, underbara, fantastiska och mycket speciella lilla lånehund – vi löste till och med dubbelsnurren från helvetet! ❤️

Jag kommer aldrig glömma hennes min när jag för allra första gången ställde mig med henne på höger sida. Hon var ett enda stort frågetecken, både fysiskt och mentalt. Hon såg ut som en korkskruv och var mycket tydligt med att ”så här kan man faktiskt inte göra!” 😂 Men det lossnade ganska fort och nu tycker hon det är roligare än vänster. Hon är en väldigt speciell hund och har skapat massor av roliga minnen, både från träning och tävling, som jag kommer bära med mig länge men nu är vår resa slut. Inte som i att vi aldrig kommer träffas igen för det kommer vi göra men bara för träning när möjlighet finns och det kommer inte bli lika ofta. Vår tävlingskarriär är över och det känns lite tomt, eller mycket tomt om jag ska vara ärlig. 😢

Det finns inte ord för hur glad och tacksam jag är att jag halkade på det där bananskalet för 1,5 år sedan och fick mattes förtroende att göra detta. Hur det gick till kan man läsa här. Det har varit en fantastiskt rolig resa, om än inte spikrak. Jag tänkte då att det kanske inte skulle vara omöjligt att ta ett championat? Jag satte upp det som mål och vi nådde det! Det är ju lite märkligt att mitt första championat är med en hund som inte ens är min egen men så kan det tydligen bli ibland. 🙂 (Maro är ju iofs utställningschampion men det är inte direkt min förtjänst.)

Känslan i att kunna få till det härliga samarbetet med en hund som inte är ens egen är svårslagbar. Att träna in helt nya saker som inte har så mycket med hennes långa och fantastiska lydnadskarriär att göra har varit så rolig. Att se hur bitarna ramlat på plats en efter en. Att gång efter gång tänka ”det här kommer jag aldrig kunna lära henne” och … sen kunde man det trots allt. 🥰 Hon är verkligen ”one of a kind” om än inte en enkel hund vilket hennes matte nog också kan intyga.

Möjligheterna till träning har ju inte heller varit optimala eftersom Ki bor ca 4 mil från mig men vi har kämpat på trots de logistiska utmaningarna.

De här påsktävlingarna var verkligen en form av deadline för om mindre än två veckor kommer jag få tassarna fulla med annat. Därför var det lite extra stresspåslag – lite ”nu eller aldrig”-känsla – och därför extra skönt att det gick vägen. Hade vi inte fixat det hade vi naturligtvis gjort fler försök men den uppladdningen, med extra mycket träning, hade nog varit svår att få till igen.

En bonus under den här roliga resan var att Ki blev Årets Rallylydnadshund i klubben 2022. Sen undrar jag fortfarande vad som hände med hon den där som tyckte rosetter var fånigt? 🤣🙈 På tävlingen i måndags blev jag till och med besviken för att cert-rosetterna var slut så jag fick nöja mig med att köpa en championat-rosett. Himla tur att det fanns sådana kvar! 😂

I morgon är det meningen att vi ska fira lite! Det blir ett kombinerat championat- och födelsedagskalas för nästa vecka fyller hon år! Helt ofattbart att denna superpigga hund blir 12 år men hennes matte tar väl hand om hennes fysik och vår träning har väl hjälpt till att hålla huvudet igång. ❤️

Maro då? Jodå han bor kvar och mår bra. ❤️ Under vintern har vi tränat lite freestyletricks, bara på skoj, inte med något tävlingsmål. Han får göra det han tycker är roligt och träna är roligt, det är tävlingssituationen han/vi inte riktigt fixar. Vi spårar, kör lite uppletande och letar kong också när andan faller på och så är han husses promenadkompis. Min promenadkompis också förstås men husse har tagit det som sin livsuppgift. 🙂

Till sist en sneak peek på den som kommer göra att jag har fullt upp med annat om två veckor. ❤️
Fortsättning följer när han flyttat in. 🙂

Det blev ett långt inlägg men man kan väl se det som kompensation för alla inlägg som inte skrevs under årets första tre månader. 😛